![Kurt Öberg vid vatten.]()
Kurt Öberg vid vatten.
Sällskapets ordförande Kurt Öberg berättar om sig själv och Cornelis:
Året är 1965. Jag är tolv år och är på sommarkolonin Koholmen i Stockholms skärgård. Från en blek transistorradio i gräset vid fotbollsplanen hör jag för första gången: Brevet från kolonin med Cornelis.
Han sjunger om oss barn från fattigfamiljer som är bortsända under sommarmånaderna och nu knappt minns hur våra föräldrar ser ut.
Det jag hör från radion är något nytt och alltså något som jag aldrig hört förut. En sång helt utan sentimentalitet och med ett cyniskt tilltal sjunger han om min och mina kompisar tillvaro.
Han sjunger om oss, vi som lärt oss att vara tuffare än vi egentligen är. Han gestaltar med sin humor, den bortträngningsmekanism vi lever med och som vi inte skulle förstå, förrän efter många år. Men vi älskar det.
Något år senare kör två killar från Grimstaskolan i Vällingby ihjäl sig med en stulen bil som de kraschar in i ett vägräcke alldeles intill skolan.
Min äldre bror Kjelle hade fört in Cornelis LP skivor i vårt hem. Jag kände att Lasse Liten Blues, handlade om minst en av de två killarna som körde ihjäl sig med den stulna bilen. Det var ingen tveksamhet om det.
Att Slusk Blues handlar ”farsan”, min alkoholiserade och hustrumisshandlande far, är det heller ingen tvekan om.
När dessa sånger kom till oss med sådan kraft av socialt patos och uppriktighet vaknade alla vi pojkar i Grimsta upp. Vi som sökte med ljus och lykta efter manliga förebilder som vi kunde ha nytta av.
I Cornelis fanns plötsligt en idol som vi kände igen oss i. Jag började spela gitarr kring 1964, tack vare The Beatles och vi skulle alla ha ett källarband så småningom. Vi repade i barnvagnsstallet och jag skrev mina egna sånger.
När nu Cornelis, denna uppriktiga mansgestalt, levererade texter som den mästerliga Grimas om morgonen mjuknade våra själar och öppnade sinnena för poesin och den svenska visan. Det fanns ingen motsättning mellan att vara tuff och att älska spröd poesi. Det blev tvärtom manligt att stå för det och det anser jag fortfarande.
Efter ett par år som fotokopist, grovarbetare, industriarbetare, chaufför och truckförare började jag i mitten av1970-talet på musiklinjen vid Bollnäs Folkhögskola. Där gick jag i tre år parallellt med privatlektioner i arrangering och instrumentation av Per Ola Söderlund i Falun. Frank Zappa skapade soundtracket till mitt liv.
I början av 80- talet var jag under fyra år, producent för Musik vid Ljusnan, med 120 produktioner under en och samma vecka. Jag startade den fortfarande verksamma Bollnäs Jazzclub och var med att driva den under flera år.
Under dessa år gjorde jag även program kring svenska vispoeters verk. Där fanns Nils Ferlin, Ruben Nilsson och jag tonsatte den amerikanske poeten Carl Sandburg med flera.
Jag fann Olle Svenssons lyrik och har tonsatt ett tjugotal dikter av honom som numera finns på en CD där även skådespelaren Peter Stormare läser Svenssons dikter.
Jag återvände till Stockholm i mitten av 80-talet och blev invald i YTF (Yrkestrubadurernas förening), en förening som själv Cornelis var med att starta tillsammans med Bengt Sändh, Fred Åkerström, Finn Zetterholm, Pierre Ström och Lasse Göransson.
Cirkeln var därmed sluten. Nu hade Cornelis ande fångat mig igen i sitt garn. Det verkar som om jag inte kommer undan.
Under de kommande åren gled jag över på dramatik och startade Manuspiloterna som är en ettårig filmmanusutbildning och som jag nu drivit i åtta. Specialitet: Mytologi – kopplat till modern film.
Själv har jag skrivit pjäser för scen, radioteatern och för två långfilmer. Den sociala synen har där följt med från Cornelis och min förortsbakgrund som en del i analysen av manus.
Under de senaste åren har jag också startat Loses Visfestival, i Hälsingland, i anslutning till Olle Svensson barndomshem. Sommaren 2013 arrangeras festivalen för tredje året i rad.
I anslutning till den festivalen bildade jag även ett nätverk för unga trubadurer och singer songwriters i Gävleborgs Län som är ett aktivt, sjudande nätverk som gjort att nya scener vuxit upp på flera orter. Samarbetet inom ramen för nätverket har blivit en samlande kraft även för visfestivalen i Loses.
Under 2012/13 har jag också startat Viscafé Fenix på Södermannagatan i Stockholm i samarbete med ABF Stockholm.
Fortfarande sitter Cornelis texter kvar i mitt huvud sedan tonåren. De gör ju lätt det; Balladen om Censuren, Horoskopvisan, Lasse Liten Blues, Tomtebloss, Felicia adjö, Saskia och många, många fler.
Jag fyllde nyligen 60 år. Cornelis sånger blev en del av mig och min identitet. Ni får ha överseende med att jag, med en bakgrund där alkoholen gått hårt åt familj och vänner, inte är så road av den romantisering av alkoholen som skapats i spåren av Cornelis.
Men missförstå mig rätt. Jag spottar inte i glaset. Tycker bara att den är ovidkommande och suddar i lyssnandet och den tankeskärpa Cornelis levererar. Mitt intresse formerar sig kring Cornelis lyriska sida och hur han lyckas kombinera den sprödaste lyrik med det rättframma och näst intill burleska. Och sedan språket…
Munnen full av russinflarn
handen full av skinka
Du är allt ett ljuvligt skarn
du min lilla slinka
Vem skulle formulera sig så om inte Cornelis? Högt och lågt i samma andetag. Akademikern och Burlesken i samma person. Hos honom ryms mytologierna, litteraturen och alkisarna sömlöst och utan hinder. Likt en Prometheus stjäl han elden och ger den till människorna. En pånyttfödelse av den svenska kulturen.
Att jag nu blivit vald till ordförande i Cornelis Sällskapet, är en ynnest och jag är mäkta glad och stolt över det förtroende sällskapet har gett mig.
Jag ska göra allt som står i min makt betala tillbaka lite till Cornelis som gett mig så mycket. För när en mänsklig ande visar sig – är det vår skyldighet att hjälpa till.
/ Kurt Öberg